Bandyn i Öjaby historiskt sett



1927-1930
En vintersöndag 1927 skrinnade en märklig skara över isen på Helgasjön med Helgö som mål. Det var ett tjugotal ungdomar, som på skriskor färdades till sin första bandymatch, vilket skulle utkämpas mot ett lag ur Sankt Sigfrids internatskola på Helgö. I spetsen fanns öjabybandyns initiativtagare och ledare Allan Lindelöv, och efter honom följde kolonnen av äldre och yngre bandyentusiaster. Utrustningen var högst blandad. Endast en fåtal hade bandyrör och "köpeklubbor". Flertalet - åtminstone bland de yngre - var försedda med skridskor, som skruvats fast vid pjäxorna, och hemmagjorda eneklubbor.

Först påföljande vinter blommade bandyn ut för fullt i Öjaby och en storartad aktivitet utvecklades. Gamla och unga medverkade till att bandybanan på Helgasjön hölls spelklar, och vid riktiga snöfall sattes hästdragna snöplogar in för att sköta grovarbetet. Men den därpå följande säsongen genomfördes trots besvärliga isförhållanden. Efter utgången av denna säsong var emellertid öjabybandyns första blomstringstid till ända.

Räppetiden 1931-1933
Bandyn återupptogs i Räppe GOIF:s regi. Hemmamatcherna flyttades till hamnbassängen i Räppe. Redan andra säsongen började räppebandyn tyna. Endast tre matcher spelades och samtliga slutade med förlust. Bandyn lades ned.

Öjaby Bandyklubb 1933-1935
På initiativ av Lars Wirdheim bildades vid ett samanträde på Öjaby café den 8/12 1933 Öjaby bandyklubb. Lars Wirdheim valdes till ordförande. En ny storhetstid randades för öjabybandyn, och aktiviteterna ökade starkt. De sportsliga resultaten var också goda. Redan i den första matchen besegrades Aneboda med 16-0 på bortaplan. Öjaby bandyklubbs saga blev trots den lyckosamma starten kort. Intresset dalade och de besvärliga isförhållandena bidrog också till den minskade aktiviteten och därmedvar det åter dags att sätta punkt för ett skede i öjabybandyns historia.

Efterkrigstiden 1945-1947
Som ensam kvarvarande aktiv spelare ur de tidigare lagen gjorde Björn Wirdheim vintern 1945-46 ett första försök att återuppiva den sedan tio år nedlagda bandyn. Detta stötte dock på oöverkomliga hinder. Det fanns inte längre några bandyutövande föreningar i länet. Ett nytt försök vintern 1946-47 kröntes med framgång. Björn hade då sedan lång tid förhandlat med Sigvard Petersson i Åby om att var och en på sin ort sätta upp ett lag och mötas i Öjaby.

I Öjaby gick det inledningsvis endast med svårighet samla fullt lag, varför man avstod från att bilda förening i förhoppningen om att intresset skulle öka. Mot slutet av säsongen aktualiserades ånyo föreningsbildningen sedan Björm Wirdheim förklarat att han i fortsättningen inte hade möjlighet att fungera både som matchordnare, lagledare och spelare. Någon förändring skedde dock inte. Först hösten 1948 hade så många äldre vunnits för saken att en föreningsbildning kunde komma till stånd.

Öjaby Idrottssällskap
Den 10 oktober 1948 samlades ett tjugotal personer på Petterssons konditori i Öjaby för att bilda föreningen Öjaby Idrottssällskap. Man beslöt att satsa på bandy och bordtennis. Medlemsavgiften bestämdes till 2 kronor per år.

Den första styrelsen fick följande utseende: ordförande, Kurt Hoffberg, sekreterare, Torsten Nilsson, kassör, Gösta Johansson, övriga ledamöter blev Gustav Johansson, Bror Wärme, Axel Göransson och Erik Knutsson. Eftersom den nybildade föreningen saknade startkapital lånades 110 kronor av köpman Gustav Johansson som även fick i uppdrag att för dessa pengar köpa in bandytröjor. Färgen på de första tröjorna var ljusgrön. Numera spelar ÖIS i vit dräkt. Styrelsen beslöt även att köpa in tre banybollar för tre kronor styck. Klubbor och övrig utrustning fick spelarna hålla med själva.

1953 bildades en ishockeysektion och en rink iordningställdes vid badplatsen. Men redan 1956 startade ishockeysektionen en egen förening vid namnet Ajax. Ishockeyn i Öjaby hade svårt att konkurrera med bandyn, så redan i slutet av 1950-talet lades verksamheten ner.

Efter att, sedan starten, i tre säsonger ha spelat i Värendsserien, kom Öjaby och övriga lag i Växjötrakten med i en serie i Smålands Bandyförbunds regi. 1955 kom ÖIS tvåa i smålandsserien som vanns av Alvesta G.O.I.F. Båda lagen flyttades upp till Div.4. 1961 vann man Div.4 och flyttades upp i 3:an, där man lyckades hålla sig kvar i två säsonger. Året efter vanns återigen 4:an, nu med ett föryngrat lag som därefter vann Div.3 inte mindre än tre gånger fram till 1971. Sämre framgångar hade man i kvalserierna till Div.2. Närmast uppflyttning var man 1971 då ÖIS endast hade ett mål mindre i målskillnad än segrande Smålandsstenar.

Under dessa år nådde föreningen två gånger semifinal i DM, motståndare 1970 var Vetlanda BK och Nässjö IF. Båda gångerna med storstryk som följd, 0-11 och 0-13. 1978 ramlade ÖIS åter ner i Div.4 men tog sig genast tillbaka. Öjaby har vunnit Div.4 tre gånger och Div.3 tre gånger.

Vid serieomläggning i början av 1980-talet minskade antalet Div.3-serier. De bästa lagen i 3:an flyttades upp till Div.2 och fyra -div.1-serier startades under Elitserien.

Öjaby IS har under hela 1990-talet kämpat i toppen på 2:an. Flera duktiga tränare och spelare har knutits till klubben. Föreningen har under åren haft mindre är sex tränare med förbundskaptensstatus - Curt Einarsson, Kent Hultqvist, Pär Höckert, Tomas Hall, Örjan Stål och Kent Edlund, detta torde vara unikt för en Div.2-klubb. 1995 värvades den tidigare sovjetiske landslagsspelaren Nikolaj Pazdnikov, som kanske är den skickligaste spelaren som spelat i Öjaby-tröjan.

Under årens lopp har Öjaby haft många duktiga pojklag. Man har vid två tillfällen kommit till Smålandsslutspel. Av förmågor som fostrats i klubben är Tomas Hall den som kommit längst. 1967 var Tomas med och vann både Riksmästerskapet i bandy och TV-pucken i ishockey för Småland. Från 1971 spelade Tomas allsvensk bandy med Värmbol i ett tiotal år.

De senare åren har varit positiva för pojklagen då både antalet spelare ökat och resultaten förbättrats trots dåliga vintrar. Fårn 1948 till 1966 spelade ÖIS alla sina matcher på sjöis. 1966 byggdes landisbanan och därmed skapade helt andra förutsättningar för träning och matchspel. Det mesta av arbetet utfördes av föreningens medlemmar, närmare bestämt 1389 timmar, vilket medförde att kostnaderna kunde hållas nere.

"För ett halvår sedan var här stenigt, kärrigt och otillgängligt. Öjaby IS har förvandlat området till en centralpunkt för ungdomens fostran och träning". Så inledde Bergunda kommunfullmäktiges ordförande Uno Thorén sitt invigningstal när länets första landisbana för bandy med elljus officiellt togs i bruk.

Första matchen spelades mellan ÖIS och Nässjö IF reserver och Öjaby vann sensationellt med 8-6. Publiksiffran uppgick till 400 personer. Tyvärr har de milda vintrarna de senaste åren gjort det besvärligt för föreningen att hålla is, så den konstfrusna banan i Åby, som byggdes 1987, var nog räddningen för bandysporten i hela Kronobergs län.

De första åren rörde det sig ekonomiskt om ganska små belopp. Föreningen anordnade danser i Räppe Byggnadsförenings lokal och senare även på Växjö motorstadion. Även det traditionella midsommarfirandet på Öjaby badplats startades. I slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet arrangerade föreningen flera metnings- och pimpeltävlingar vilka gev ett gott ekonomiskt resultat.

1977 övertog föreningen Öjaby badkiosk. De senaste åren har Bingolotto och sponsorintäkter varit mycket goda inkomstkällor.

Källor:
Öjaby från bondby till villasamhälle.
Björn Wirdheims anteckningar.
Öjaby IS jubileumsskrift 1998.